Haft det väldigt jobbigt ett par kvällar nu. Har känt mig olycklig, inte med Mats eller så. Det går inte riktigt att beskriva. En otrolig längtan efter Alfons. Det känns som att det inte spelar någon roll om jag somnar och inte vaknar. Kvällarna är värst.
Det känns som om man snurrar i ett ekorrhjul. Man står still på samma punkt. En ständig väntan på att bli gravid. Det är det enda som spelar någon roll. Jag är så trött på dem som pratar om att kroppen ska vara redo och allt. Jag vet sådant, men har man inte förlorat ett barn så vet man inte hur det känns. På ett sätt känns det som vi förlorat ett och ett halvt år.
Min bästa vän ska föda när som helst, kanske ikväll. Jag är så glad för hennes skull, men samtidigt är det jobbigt. Jag kommer få se vad vi gått miste om återigen. Vi hade så mycket planer för våra barn. Vi var glada att det var så kort tid mellan dem. Och nu står jag här tomhänt. Och hon kommer bli världens lyckligaste, men jag vet att hon kommer att ta vara på varje sekund. Hon kommer bli en toppen mamma. Önskar all lycka åt dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar