Satt och tänkte när jag åkte hem från ICA Maxi för en stund sedan. Det är en i varje generation som dött i min släkt, på min pappas sida. Min farfar, min faster, min halvsyster och nu Alfons. Det är lite sjukt om man tänker på det. Det är som en förbannelse ligger över oss. Hur vanligt är det?
Förra året dog Vändla, vi kallade henne så och hon stavade sig så. Vändla blev 86 år gammal. Hon var pigg och minnet var bättre än mitt. Det gick väldigt fort från att hon blev sjuk. Vändla var som en vän, farmor och mormor. Jag kunde prata om allt med henne. Jag saknar henne så mycket. Jag sa alltid att hon ska få uppleva våra barn. Hon fick aldrig några egna. Vi har alltid varit som barnbarn, jag och min bror. Och ibland kan jag tänka att hon fick Alfons. Det finns en mening med det hela. Hon får ta hand om honom i himlen. Hon skulle visst få uppleva ett barn, men i himlen. Det gör mig varm när jag tänker på att Vändla tar hand om Alfons.
2 kommentarer:
Så fint sagt och visst måste det vara så, hon fick en son i himlen, din fina Alfons!
Precis samma tanke har skänkt mig tröst i min sorg efter vår pojke Stig..
Hamnade på din blogg för att få finna fler som upplevt det omänskliga i att förlora sitt barn.
Skicka en kommentar