lördag 30 maj 2009

Aldrig mer


Jag kommer aldrig mer få se honom
Aldrig mer röra vid honom
Aldrig mer känna hans lukt
Aldrig se honom ta sina första steg
Aldrig hålla om honom

Livet är så orättvist
Det gör så fruktansvärt ont

Älskar dig mitt lilla barn
och det kommer jag ALLTID att göra

Dikt


Gråt inte
Gråt ej mera, min mamma och pappa
Livet hos er
Blir kanske aldrig detsamma
Men låt mitt minne bli kärlekens ljus
Låt det alltid lysa i ert hus
Tiden är kort, det har jag visat
Lev i värme och ljus
Låt inget bli nedisat
Det är min gåva till er
Låt aldrig mer mörker och smärta få övertag
Gläds istället åt var dag

Mina hjärtan

Gårdagskvällen var jobbig. Jag grät och grät, kändes som om jag ville somna in och göra min älskade pojke sällskap. Men vem vill inte vara med sitt barn? Jag skulle aldrig kunna lämna min älskade Mats, far till mitt/vårt barn. Jag älskar honom över allt, vore det inte för honom hade jag aldrig klarat att gå igenom detta. Han är så stark, han visar sig sällan svag för mig. När han gör det, blir jag ännu svagare. Jag klarar inte se honom lida, jag kan lida det gör inget bara inte han behöver göra det. Jag kan ta all hans smärta, för jag vill bara att han ska vara lycklig. Jag är lycklig med honom och vet att vi ska spendera resten av våra liv tillsammans. Vi skapade vår lille pojke tillsammans, och även om han inte överlevde så ångrar vi inte en minut att han föddes. Vi är mamma och pappa till världens sötaste lille pojke. Han kommer alltid finnas med oss. Älskar er båda så.

torsdag 28 maj 2009

Spädbarnsfonden

Igår var vi även på Spädbarnsfondens träff i Eskilstuna. Vi var sju stycken inklusive oss. Alla fick tända ett ljus för sina barn och berätta sina historier. Alla grät tillsammans, det var väldigt fint.

Det var även så skönt att träffa andra som vi, andra som känner likadant, som förstår hur vi känner. Man kunde gråta, man kunde säga vad som helst, ingen som tyckte att någon var konstig. Vi har ju något gemensamt, alla har förlorat sitt älskade barn.

Tillbaka på förlossningen

Igår så var vi tillbaka på förlossningen, vi skulle på återträffen med läkaren, kuratorn och barnmorskan för att se om de fått fram något genom obduktionen eller proverna. Jag kände mig ganska lugn ända tills vi klev in i hissen och tryckte på 4:an, då kom allt tillbaka. När vi ringde på klockan till förlossningen försökte jag att hålla tårarna inne. Sedan kom barnmorskan, hon som vi tyckte så bra om, som förlöste vår son. Då brast det och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det var fruktansvärt jobbigt att komma tillbaka dit, och speciellt träffa henne.

Läkaren berättade om alla provsvaren och det enda dom kunde konstatera var att min moderkakan fått infarkter som en hjärtinfarkt. Det ledde till att Alfons inte kunde få tillräckligt med näring. Livmodern var även betydligt äldre än i v.37, men Alfons var liten.

Känns inte speciellt bättre av att veta detta. Ingenting kan få honom tillbaka. Jag kommer aldrig mer att få vara med min pojke. Så det spelar ingen roll.

måndag 25 maj 2009

Idag var Alfons beräknad

Idag är det den 25 maj. Idag var vår älskade lille pojk beräknad. Det är en tung dag. Tårarna ligger precis på kanten att trillar över när som helst. Jag gick med Mats en bit till tåget i morse, det var tungt. Ville inte att han skulle lämna mig. Varför skulle vi drabbas? Vi har ju inte gjort något ont? Vi skulle ge Alfons det allra bästa.

fredag 22 maj 2009

Ensam

Jag känner mig så fruktansvärt ensam, det är ingen som förstår hur jag känner. Vill att Mats ska komma hem nu. Han är min största tröst. Vi går ju igenom det här tillsammans. Jag trodde aldrig någonsin att man kunde känna så här. Det går inte ens att beskriva, en tomhet, saknad och ensamhet som aldrig kommer att försvinna. Ena sekunden är man glad och i nästa gråter man. Har ingen aning om hur morgondagen kommer att vara. Allt som man förr har pratat om känns så ointressant. Den glada, skämtsamma Anna är borta. Visst kan jag vara glad och skratta, men det är inte som förr. Mats är den som får mig mest att skratta, vi behöver det för att ta oss framåt. Vad skulle jag göra utan min Mats? Han kan mig utan och innan. Jag hade aldrig klarat att gå igenom detta utan honom. Han är så stark, han är mannen jag ska dela resten av mitt liv med. Går man igenom sitt barns död, då kan man gå igenom vad som helst, för det finns inget värre.

onsdag 20 maj 2009

Änglahand


Det vilar en ängel på mitt bröst
Hans lilla hand, så mjuk och fin
Ligger där och väntarStilla och i väntan
VarsamtMycket varsamt
Tar jag hans hand
Och reser mig
Vandrar långsamt vidare
Försiktigt genom livet
Med den lilla änglahanden
Tryggt inuti min

Lilla mamma


Var inte ledsen lilla mamma jag var tvungen att gå, den dagen det hände slutade mitt hjärta att slå

Älskade pappa ,mitt liv blev så kort ta hand om varandra när jag flyger bort

Jag vet att ni gråter det finns ingen tröst, men lyssna till ditt hjärta ni kommer höra min röst

Jag finns inte bland er men jag finns här ändå, jag hör era böner och jag älskar er så...

Tungt

De senaste dagarna har varit väldigt tunga. Jag trodde att det skulle kännas lite lättare efter begravningen. Jag har så lätt för att börja gråta, det är som att tårarna ligger bakom en tunn hinna och bara väntar. Det har varit så lätt för mig att prata om Alfons och förlossningen, jag har velat få ur mig allt. Nu börjar jag nästan gråta så fort jag eller någon annan pratar om honom. Det har blivit så att jag nästan undviker att prata om det för att jag inte ska börja gråta. Men jag vet att det är okej att gråta, efter något som detta så måste man få gråta.

Jag känner mig så vilsen, jag som kände mig så stark ett tag.
Nu börjar man ta större steg för varje dag och det är nog det som gör det jobbigare. Jag har hållit mig inne i min bubbla i flera veckor och nu så ska jag spräcka bubblan. Det är ett väldigt stort steg, större än jag någonsin kunnat tro. Fler och fler börjar att höra av sig och jag försöker låta stark, men inombords så skriker jag. Jag vill tillbaka till min trygga lilla bubbla, men jag vet att jag måste försöka ta stegen utanför.

måndag 18 maj 2009

Rosenknoppen

Lilla lutande rosenknopp
vill du idag ej vakna?
Vet du ej, att solen gått upp
och alla små blommor dig sakna?
Solen brände för hett igår,
i natt föll regn i strömmar.
Aldrig mer solen förmår
att väcka dig ur dina drömmar.

Stark

Min mamma är så stark det säger alla...
Men i ensamhet om natten Jag sett Hennes tårar falla
Under sömnlösa nätter kommer Jag tassande på tå
Hon vet att Jag är där för att hjälpa Henne förstå
Lika ändlösa som strandens vågor och Hennes smärta
Jag vakar över Min starka mamma som alltid bär Mig i sitt hjärta
Hon bär ett leende ett leende som Hon tror döljer
Men genom himlens dörr ser Jag tårarna som följer
Min mamma försöker hantera döden, för att hålla Mig kvar
Och alla som känner Henne vet att det är den enda möjlighet Hon har
När Jag vakar över Min starka mamma Genom himlens öppna dörr
försöker Jag förklara att änglar skyddar Mig nu som Hon gjort förr
Men Jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna Hon bär
Har Du möjlighet gör ett besök och visa att Du håller Henne kär
Vad Hon än säger Hur Hon än mår
Min starka mamma har ett Hjärta fullt av sår

söndag 17 maj 2009

Bitter

Kommer man alltid att känna sig så här bitter? Man fick smaka lite på det finaste och underbaraste som livet har att erbjuda, ett barn. Men när allt det tas ifrån en så känns det för stunden som att man lika gärna kunde somna om för gott. Men dagarna går och livet fortsätter.

Vi försöker se framåt, vi tar på oss en massa viktiga uppgifter så att vi har något annat att fokusera på. Men sorgen kommer ikapp en då och då. Man kan inte rymma från det som hänt, jag vill inte rymma men kanske vara glad för en stund. Känna den riktiga lyckan som jag gjorde för några veckor sedan. Jag kände mig lyckligast i världen. Jag hade och har en underbar sambo som jag älskar över allt, ett fint boende och snart det bästa av allt - ett underbart litet barn. Vi hade sett till att allt var klart, allt skulle vara perfekt när vår lille pojke kom. Han skulle få det bästa. Men när allt rasar vet man inte vart man ska ta vägen, det var ju inte så här det skulle gå till. Vi hade ju planerat allt, det var ju klart ju. Så många månaders planering, lycka och glädje bara försvinner, då vet man inte vad man ska ta sig till.

Man kommer alltid fråga sig hur han skulle ha varit? Eller hur han hade sett ut?

I går

I går var en någorlunda dag, mycket tårar. Har märkt att minsta lilla motgång tar väldigt hårt på en nu. I morgon börjar Mats att jobba. Det kommer att bli jättetufft för mig då, men jag får försöka ha saker att göra hela tiden. Tack och lov så har jag min kusin och svägerska som hittar på en massa med mig.

Vi var på husvisning igår, så vi får se hur det slutar. Känns som att vi behöver en nystart. Man hade byggt upp så mycket hopp och drömmar i lägenheten, och nu när allt försvann så känns det som att det bara är en plats vi sover och är på. Känner ingen glädje eller ro här. Och för att vi ska kunna gå sakta framåt så måste vi ändra på vissa saker.

fredag 15 maj 2009

Jobbig situation

Idag så har jag träffat på tre personer som inte visste om vad som hänt. Jag tycker mest synd om dem. Alla frågade om Alfons. Hur säger man på ett bra sätt att ens barn har dött? Jag försökte säga det på bästa möjliga sätt utan att försöka börja gråta, jag vill försöka vara stark. Jag vet att det är omöjligt men jag försöker. Allas reaktioner blir densamma, "gud va pinsamt" tänker de. Men hur skulle de kunnat veta? Jag hade också frågat om det var tvärt om.
Fast det är så mycket skönare när folk vet, det blir en så jobbig situation annars. Det känns som att allt kommer tillbaka, man får försöka hålla tårarna tillbaka.

Annars så har dagen varit bra, vi har försökt att tänka på och prata om framtiden.
Det var under en stund som jag blev väldigt deppig, konstigt hur det bara kan smyga på en sådär. Det är väl något man kommer få lära sig att leva med.

torsdag 14 maj 2009

Begravning


Idag så har det varit begravning för vår lille pojke. Den var så vacker. En liten ceremoni med en fantastisk präst. Mina föräldrar var där och Mats mamma med sin respektive. Vi kom dit 45 minuter innan, så att vi kunde få lite egen tid med Alfons. Det var skönt att bara sitta där och titta på honom. Svårt att förstå att det var vår son som låg där, vårt barn som skulle begravas. Han hade Apis hos sig, det gosedjur jag älskade så oerhört när jag var liten.


Vi hade plockat blommor på förmiddagen, på Floras kullar, eftersom vi brukade gå där när Alfons låg i magen. Det kändes mer personligt så. Känns så skönt att vi fått ta farväl av honom. Ett myrsteg framåt. Nu har vi en minneslund vi kan gå till och sörja. Det har varit jobbigt att veta att han har legat hos patologen på sjukhuset. Jag kände mig så lugn när vi satt i kapellet, jag såg Alfons framför mig. Han satt där med alla andra änglabarn och dom skojade och lekte. Det känns skönt att veta att han inte är ensam där uppe för det finns många änglabarn.

onsdag 13 maj 2009

Det svarta hålet

I dag fick jag lära mig hur lätt man faller tillbaka i det svarta hålet.
Jag har känt mig så stark, gör mina myrsteg framåt. I morgon är det begravning, har nästan sett fram emot den, för då skulle jag få se och vara med mitt älskade barn. Jag skulle få ta på honom.
I förmiddags ringde begravningsbyrån och tyckte inte det var någon klok idé att ha öppen kista.
Jag bröt fullständigt ihop, hur kan någon säga till om jag får se mitt barn eller inte? Det är min sista chans att se honom, ta farväl av honom. Hur han än ser ut så kommer hans utseende inte göra mig upprörd. Det är ju min son, mitt barn.
Vi beslutade att åka dit en halvtimme i förväg för att titta på honom och besluta om vi ska ha öppen kista. Men hur ska jag kunna stänga in mitt barn, när vi står utanför?
Det kommer att bli en tung dag i morgon, men även en behövlig dag för att kunna gå vidare.

tisdag 12 maj 2009

Änglarum

Har hittat ett forum, som heter Änglarum. Där finns andra föräldrar som gått igenom samma sak som vi. Som förstår vad vi går och har gått igenom. Helt fantastiska männsikor, som finns där och stöttar, och berättar om sina erfarenheter.
När man råkar ut för något sådant som vi, så känner man sig väldigt ensam. Det är skönt att veta att vi är fler och att vi förstår varandra. Det ska ju inte finnas sånt som änglarum men jag är tacksam att den sidan finns. Det har hjälpt mig något oerhört i min bearbetning. Men jag kommer leva med en tomhet, saknad och smärta resten av mitt liv. Det är bara att jag ska lära mig att leva med det, att hantera det. Trodde aldrig man kunde känna på detta sätt, känslan går inte att beskriva. Den kommer alltid finnas där, men kanske inte lika stark. För vi måste leva vidare, men det kommer vara en lång vandring.
Det kommer ta lång tid innan vardagliga saker blir viktiga igen, eller om de blir det igen?
Det är så mycket som känns så oväsentligt nu.

Idag känns som en ok dag. Idag ska vi till kuratorn. Känns bra, behöver prata av mig. Mats har väl inte lika stort behov som jag. Sen ska vi till Tullinge och hälsa på min bror och hans fantastiska familj. Dom har varit och är ett av dom största stöden genom detta.
Ska bli mysigt att umgås med dem i eftermiddag, komma iväg lite.
Detta har lett till att jag blivit rädd för att gå ut. Jag går inte och fikar eller handlar. Man är rädd för att träffa människor. Man är rädd för att ha en bra dag och den förstörs när man träffar någon som inte vet eller som bara stirrar på en med den där "stackars dig blicken". Jag har svårt för att ringa vänner för jag är rädd att dom inte vet vad dom ska säga. Detta har iallafall lärt mig vilka som är mina närmaste vänner. Jag kommer nog glida ifrån några men får även några nya på vägen.

Alfons träd

Igår så var vi hos Jessica och åt en jättegod lunch. Efteråt så ville hon att vi skulle gå ut i trädgården. Där stod ett oplanterat körsbärsträd. Hon sa "detta träd skall vara till minne av Alfons". Det skall blomma 1 maj varje år. När vi är där så skall vi kunna sitta under trädet, tänka och minnas honom. Det var en fantastiskt fin gåva och jag blev väldigt rörd. Nu står trädet på plats och vi hoppas att det skall blomma 1 maj nästa år. Tack för den fina gåvan och för att ni finns.

Förlossningen

Jag skulle till barnmorskan på en vanlig koll onsdagen den 29 april. Allt var så bra fram tills hon skulle kolla hjärtljudet. Men det hördes inget. Jag blev ivägskickad till Mälarsjukhuset med min mamma. Eftersom Mats jobbar i Stockholm fick han slänga sig på tåget. Jag lider fortfarande när jag tänker på den hemska tågresan han hade. På sjukhuset konstaterade dom att vårt barn hade dött. Jag fick piller för att sättas igång. Man trodde inte det kunde bli värre. Den natten fick vi åka hem, vi låg och grät oss till sömns. Vetskapen av att man skulle tillbaka för att föda sitt döda barn. Jag önskar ingen människa på jorden detta. Torsdag den 30 april fick vi återvända till sjukhuset. Vi fick ett rum och där satt vi. En otrolig väntan, men tack och lov finns min älskade brorson Casper, denna underbara lilla krabat så ovetande och så lycklig. Dom kom och hälsade på oss två gånger denna otroligt långa dag. Casper måste ha känt på sig att han var tvungen att vara på sitt bästa humör. Han förstår inte vilket stöd och tröst han var, och fortfarande är.

Vi fick piller så att vi kunde somna om . Vi vaknade vid 3-tiden av att värkarna hade satt igång. Men det förstod inte jag. Hur ska en förstföderska veta hur det känns? Ingen talade om något för mig. På morgonen kom mina föräldrar in. Då började värkarna att tillta. Jag fick en morfinspruta vid 7-tiden. Tack och lov gjorde den så att jag var helt väck mellan värkarna. Mina föräldrar och Mats turades om att massera min rygg. Det var skönt att ha dom där, även för Mats skull. Mats var så otroligt stark, jag hade aldrig klarat det utan honom. Förstå att se sin käresta lida och ha ont, försöka trösta, lindra smärtan, samtidigt som han själv ska sörja och gå igenom detta. Jag fattar inte hur han orkade.

Strax efter 11 så kom barnmorskan in och jag hade då öppnat mig 6 cm. Jag gick med på att ta ryggmärgsbedövningen. Hon gick ut för att ringa efter narkosläkaren. När man är spruträdd som jag så önskar man att narkosläkaren ska köra upp den i ryggen så fort man säger ja. Men hon hann inte så långt för på några minuter så var jag fullt öppen och känner att Alfons är på väg. Jag blir körd i sängen in till förlossningen, men ingen förstår att han är på väg. Min mamma får be en undersköterska att lyfta på täcket och mycket riktigt, där var huvudet. Barnmorskan kom inspringande och 2-3 krystningar så var vår vackra pojke ute. Hon la honom på min mage och jag kan fortfarande känna hans värme. Mats klippte hans navelsträng. Jag ville bara gråta men jag kunde inte, jag var helt lugn. Dom satte på Alfons en blöja och en liten tröja. Sen la dom honom i en liten låda. Undersköterskan kom in med mackor och te. Där satt vi, jag och Mats, mina föräldrar och Alfons låg där så fint i sin låda. Vi satt och fikade bredvid vårt döda barn. Jag förstår hur sjukt det låter, men det var så fint, så otroligt fint att få vara med honom.

När jag fick beskedet att han var död, då ville jag bara ha ut bebisen ifrån min mage och inte se den. Men efteråt kunde jag inte sluta att titta på honom. Det såg ut som att han sov, man väntade bara på att han skulle röra sig lite, men han rörde sig aldrig. Sedan kom tårarna, vi satt i vårt gamla rum, jag, Mats och Alfons. Jag började förstå att vi snart skulle lämna vår vackra lille son där och åka hem alldeles ensamma. Vi skulle lämna vårt hopp, våra drömmar där. All längtan man byggt upp under så lång tid krossades bara. Jag kunde inte sluta titta på honom, denna vackra lille pojke som växt i min mage och som vi skapat tillsammans. Jag kunde inte sluta ta på honom, hålla hans hand, klappa hans kind. Detta barn var mitt barn. Hur skulle jag kunna lämna honom där? Det är det värsta jag någonsin har gjort, när vi lämnade vår lille pojke där.

Den natten grät vi oss till sömns, vi sov inte många timmar. Man ville inte gå upp ur sängen. Kunde man inte bara få somna om och aldrig vakna mer?

Alfons


Alfons föddes den 1 maj, han vägde 2090 gram och var 44cm lång. Alfons är mitt änglabarn. Hans hjärta slutade slå i min mage i v.37. Alla våra drömmar, vår framtid slets ifrån oss. Hur skulle man kunna fortsätta att leva efter något sådant? Man förstår inte vad folk går igenom förrän det händer en själv. Idag är det 11 dagar sedan han föddes och idag är det en rätt så bra dag. Men man vet aldrig hur morgondagen ser ut, kommer jag att orka gå upp eller vill jag bara sjunka ner i ett svart hål? Om två dagar så har vi begravning för vår älskade lille pojke. Ingen ska behöva begrava sitt eget barn, man trodde aldrig att man skulle behöva göra det. Men ändå så känns det skönt att få ta farväl av honom. Vi skall ha öppen kista, för vi vill kunna se honom så mycket som möjligt. Han var ett välskapt barn, otroligt söt. Min mun och näsa men annars så var han lik far sin, han hade även fått sin morbrors stora fötter.

Men hur går man vidare efter något sånt här?
Vi stöttar varandra varje dag, vi pratar mycket om det som hänt.
Jag behöver prata mycket om det som hänt. Många vet nog inte hur dom skall hantera oss. Många vet nog inte vad dom skall säga. Vi vill att man skall kunna prata om det som hänt och Alfons. Vi kommer alltid att bära med oss honom, det är vår älskade och efterlängtade son. Alfons har fått mig att börja skriva. Jag tycker det är viktigt att folk får höra om vår historia eller hur vi mår. Man kanske inte vågar prata om det eller ta kontakt med oss, då kan man alltid läsa om det.
Tack alla nära som har varit och är ett enormt stöd.
Älskar er oerhört.