Det var längesen jag läste andra änglamammors bloggar. Men nu fastnade jag i några och det gör så ont att läsa dem. Jag känner så väl igen mig. Några har kommit längre än mig och några har precis förlorat sina barn. Jag tycker själv att jag kommit väldigt långt med min sorg. Lärt mig leva med den. Det har blivit mer ett ärr som jag bär med mig. Pappas sorg är fortfarande som en sårskorpa som går upp väldigt ofta, speciellt nu efter att Fredrika fötts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar