Idag är det ett år sedan pappa hastigt lämnade oss. Kan inte fatta att tiden har gått så fort. Sorgen och saknaden är enorm men man lär sig att leva med den. Första halvåret kunde jag inte sova på nätterna. Jag trodde att alla jag älskade skulle dö och låg hela nätterna och var rädd. Det gick inte en dag utan att jag grät. Nu kan det gå en vecka, men när jag väl gråter så får jag riktiga gråtattacker. Som om all gråt jag samlat på mig under dessa dagar ska ut på en och samma gång.
I söndags började jag att gråta hysteriskt för att jag kom på att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. På något sätt känns det som om han bara är borta ett tag och snart ska komma tillbaka så att allt blir bra. Men så börjar jag ibland tänka på att han verkligen är borta, fast jag vet ju om det. Det är konstiga känslor som är svåra att beskriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar