Idag så har jag varit och lunchat med Emma, det var jättemysigt. Tråkigt bara att komma hem till ett tomt och mörkt hus. Har pysslat lite och nu sitter man här igen. Har ingen ork till något. Känns som att man är tillbaka i samma ekorrhjul man snurrat i ett bra tag nu. Det känns som om jag inte kan bli riktigt glad och slappna av förrän jag är gravid igen. Vi vill ju bara ha ett levande barn. Vi har ju alla förutsättningar. Varför ska det vara så svårt?
Jag tänker även mycket på Alfons. Vi kom hem ifrån vår resa i måndags och han skulle ha varit med på den. Jag är så avundsjuk på alla som har ett levande barn, jag hoppas alla förstår vilken otrolig tur de haft. Det är lätt att många tar det för givet, jag hade nog själv gjort det om inte Alfons hade dött. Men nu vet jag vad man kan förlora och hur svårt det är att leva med det. Man ska leva sitt liv ovetande om han hade varit mörkhårig eller ljushårig. Kanske han hade lätt för att lära som sin pappa. Vi får inte uppleva hans första steg, hans första pottbesök, hans första ord. Det är så fruktansvärt orättvist. Man kommer alltid få leva med ett VARFÖR??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar