Igår kväll tittade jag på Livet på BB som går på femman. Jag vet att många tycker att jag är konstig som tittar på sådant när jag förlorat ett barn. Men jag kan inte slita mig. Jag fick en så otrolig längtan tills Lillstrumpan ska komma. Jag längtar inte tills vi är hemma, eller jo det är klart. Men först och främst längtar jag till förlossningen. Tänk vad underbart att få föda fram sitt barn. Samtidigt började jag gråta för saknaden av Alfons blir så mycket större.
Det var en kvinna som började gråta när hon hade fött sin dotter. Hon var så lättad och så lycklig över att få se sin dotter för första gången. Då grät jag för jag fick aldrig känna denna lättnad, denna lycka över att hålla mitt levande barn. Jag ville istället stoppa tillbaka honom i magen så han kanske skulle börja leva igen. Inte lämna honom ensam i en plastlåda och åka tomhänt hem. Det är så jävla orättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar