tisdag 12 maj 2009

Alfons


Alfons föddes den 1 maj, han vägde 2090 gram och var 44cm lång. Alfons är mitt änglabarn. Hans hjärta slutade slå i min mage i v.37. Alla våra drömmar, vår framtid slets ifrån oss. Hur skulle man kunna fortsätta att leva efter något sådant? Man förstår inte vad folk går igenom förrän det händer en själv. Idag är det 11 dagar sedan han föddes och idag är det en rätt så bra dag. Men man vet aldrig hur morgondagen ser ut, kommer jag att orka gå upp eller vill jag bara sjunka ner i ett svart hål? Om två dagar så har vi begravning för vår älskade lille pojke. Ingen ska behöva begrava sitt eget barn, man trodde aldrig att man skulle behöva göra det. Men ändå så känns det skönt att få ta farväl av honom. Vi skall ha öppen kista, för vi vill kunna se honom så mycket som möjligt. Han var ett välskapt barn, otroligt söt. Min mun och näsa men annars så var han lik far sin, han hade även fått sin morbrors stora fötter.

Men hur går man vidare efter något sånt här?
Vi stöttar varandra varje dag, vi pratar mycket om det som hänt.
Jag behöver prata mycket om det som hänt. Många vet nog inte hur dom skall hantera oss. Många vet nog inte vad dom skall säga. Vi vill att man skall kunna prata om det som hänt och Alfons. Vi kommer alltid att bära med oss honom, det är vår älskade och efterlängtade son. Alfons har fått mig att börja skriva. Jag tycker det är viktigt att folk får höra om vår historia eller hur vi mår. Man kanske inte vågar prata om det eller ta kontakt med oss, då kan man alltid läsa om det.
Tack alla nära som har varit och är ett enormt stöd.
Älskar er oerhört.

5 kommentarer:

Jessica sa...

Så fint du har gjort här, vad duktig du är!
Tårarna bara strömmar ner för mina kinder, ser inte vad jag skriver. Blir så himla berörd av avtrycken, jätte fint. Vi älskar er!

Anonym sa...

Lilla vän, vad du är modig! Vilken vacker sak att göra för lilla Alfons och andra som går igenom samma sak som ni. Det är bara du som kan ta någonting så fruktansvärt och göra om det till någonting som hjälper andra.

Unknown sa...

Älskade vännen min!
Tänker på dig och din familj. Det du har skrivit är jättefint och kommer garanterat att hjälpa andra i samma situation. Jag hoppas på det bästa för dig o din familj i framtiden. Du är så oerhört stark i mina ögon som orkat berätta om Alfons! Många kramar Matilda.

Unknown sa...

Lilla Hjärtat...
Tack för att du bjöd hit mig och att jag får dela dina innersta tankar.
Jag sitter just nu och gråter efter att ha läst här, och jag beundrar din styrka att tänka som du gör! Du är så stark!
Du skrev att det är nu man märker vilka som är ens riktiga vänner, och att du säkert kommer förlora några, men även finna nya på vägen, och jag hoppas att vi träffas oftare i framtiden, för jag vill gärna vara en av dina nya på vägen!
Ska tänka på er & lilla Alfons imorgon och jag hoppas det blir en fin stund för er familj!
Många Kramar /Sara

Mahatma sa...

Å jag känner verkligen med dig och Mats. Va du är stark som orkar kliva upp varje morgon och va duktig du är på att förmedla eran känsla genom det du skriver. Vilka vackra fot och hand avtryck ni gjorde på er fina son. massor av kramar från mig Elin